Jag hade drömt om att skriva böcker ungefär hela livet, när jag fick ett ljudbokskontrakt med Storytel i februari 2016. Men till skillnad från många andra så hade jag inte hårddisken full av refuserade manus. Nej, där fanns inga manus alls. Bara ett par förstasidor på någonting som kanske skulle kunna bli någonting men … aldrig blev nåt. Det var ju för dåligt. Herregud, vad tänkte jag? Skriva bok? Ha! Det skulle jag aldrig klara av. Jag som inte ens hade lyckats skriva klart min C-uppsats en gång i tiden. Hur skulle jag kunna hålla ut ett helt bokprojekt? Och vem skulle vilja läsa? Ingen, resonerade jag.
De försiktigt nedskrivna och sedan dumpade förstasidorna var dessutom lösenordskyddade. Det vore ju extremt pinsamt om någon skulle hitta dem och läsa, tänkte jag på den tiden.
Nu, lite mer än två år senare, har jag skrivit tre böcker. Den inre kritikern är fortfarande igång rätt ofta och tjatar om hur dåligt det blir. Men jag har blivit bättre på att inte lyssna så noga.
En av anledningarna till att jag och Lisa har startat den här bloggen är för att vi tror att finns många där ute som också drömmer och längtar efter att skriva, men som kämpar med självkritik, skrivkramp och dåligt skrivsjälvförtroende. Vi vill prata om bitarna utanför skrivandet som inte är så glammiga, det där bortom blanka omslag och glittriga releasefester. När det känns som om man är ute på öppet hav och undrar om man någonsin kommer att komma i land. Stunderna när det är lätt att ge upp.
Och så vill vi prata om skrivande. Metoder, teknik och inspiration. Hur andra har gjort, tänkt och skrivit?. Det kommer att bli gästbloggare och intervjuer. Massa roliga grejer helt enkelt!
Men vad har jag lärt mig av min inre kritiker då?
Jo, att det är en av många röster jag kan välja att lyssna på. Lite som den där sura gubben som alltid sitter i tidningshörnan på bibblan och kommenterar samhället. Det händer ju att han också har rätt. Och om man bara lyssnar på honom så tror man till slut att han vet precis allt. Men om man kliver ut ur tidningsrummet och träffar fler människor, blir han till slut bara en röst i mängden. En ganska jobbig röst som man inte orkar med speciellt ofta.
Jag kommer att djupdyka i det här ämnet framöver. Berätta lite mer om hur jag jobbar med det här och prata med andra om hur de gör. Försöka identifiera fällorna och lösningarna.
(En gång gick jag förresten på en skrivarkurs där vi började med att skriva ner våra tvivel kring på en papperslapp. Lapparna eldades sedan ceremoniellt upp i en urna längst fram i rummet. Jag kan avslöja att det inte funkade och det är därför inte ett tips som jag kommer att dela vidare. Våga vägra pappersbränning!)
Hoppas att ni vill följa oss framöver!
Lämna ett svar