Kill your darlings är ett av redigeringsfasens mest uttjatade uttryck. Vad betyder det ens? Och vad är en darling? Vi försöker reda ut.
Varför är det viktigt att döda sina darlings?
En av grundtankarna i allt manusarbete är att varje textrad bör ha ett mål och syfte, och att det målet och syftet ska tjäna storyn. Exempel på mål och syften som tjänar storyn är till exempel att bygga intrig, att skapa spänning/stämning eller att plantera saker som får en payoff senare. Karaktärsbygge och miljöbeskrivningar är andra saker som förstås har sin givna plats i manuset.
Hur mycket det ska vara av olika ingredienser är förstås en smaksak. Om du skriver en karaktärsbaserad feelgood så kan det vara högst relevant att berätta att huvudpersonen har på sig en duvblå filthatt med en yvig påfågelfjäder instucken i bandet. Och om du skriver en hårdkokt deckare kanske huvudpersonen kort och gott bär en blå filthatt.
Så hur vet man om en mening, ett stycke eller till och med ett helt kapitel har mål och mening? Ett sätt kan vara att fundera på varför det finns där. Här är några vanliga tankefällor:
1. “Researchen måste löna sig”
Du har varit i Antwerpen i tre långa dagar för att samla intryck och platser som du tänker använda i manuset. Men för läsarna är det inte jätteintressant när du beskriver i detalj hur vattnet i Brabofontänten porlar, eller hur många arter det finns på zoo och vad de äter till frukost. Skriver du för att du vill visa att du har varit där, eller för att det har betydelse för storyn?
2. “Pernilla tyckte om det här stycket”
Din kompis Pernilla har fått läsa första utkastet och hon gillade verkligen formuleringen på ett ställe. Nu tycker redaktören att det kan strykas. Vem har rätt?
Tillbaka till grundfrågan: Hur tjänar det här stycket storyn? Om det enda svaret är “Pernilla tyckte om det” så är det dags att stryka. Alternativt använda den fina formuleringen någon annanstans.
3. Upprepningar
Du vill visa att huvudpersonen Anki lever ett stressat liv. Därför säger kollegan åt Anki att hon stressar redan på första sidan. Anki missar bussen och blir så arg att hon sparkar sönder ett elskåp. Sen ringer hennes barn. Som säger åt Anki att hon är för stressad. Och sen dyker en god vän upp. “Du ser andfådd ut” säger vännen. Sen tar Anki en losec för den bubblande magen. Och så vidare.
Upprepningar av samma information är ett enkelt sätt att tvärstanna tempot i en text. Läsaren tänker: “Det här vet jag redan.” Det är bra om varje ny information kan tillföra något nytt, om än litet. Anki kan få vara stressad på första sidan och sen förstår vi exakt hur stressad hon är lite längre fram. Då har det skett en utveckling. Anki är stressad – hon är jättestressad – nu går hon snart in i väggen. I stället för Anki är stressad – Anki är stressad – Anki är stressad. Fundera på hur du använder informationen för att föra storyn framåt. Stryk resten.
4. Backstoryn tar över
Du har ägnat de senaste månaderna åt att fundera ut fylliga backstories för alla karaktärer. Nu vill du visa hur mycket du vet om samtliga. Men risken är att det blir överlastat. Självklart kan en spännande backstory tjäna storyn, men det är viktigt att den gör just det. Vi behöver förmodligen inte veta att Kalle dejtade sju olika tjejer i gymnasiet, att hans mamma har diabetes och att hans första katt hette Garfield.
(Om det inte är så att någon av de sju dejterna dyker upp i mitten av boken och dödar katten med mammans insulinspruta. Väldigt långlivad katt, tänker ni. Och hur ska Kalle nu klara sig från psycho-exet? Insert spänningsmusik …)
5. I’m a poet and don’t I know it …
Blomsterängen i ditt sinne är så översvallande av grönska och färger att du går på upptäcksfärd i sinnet. Snart har du skrivit en och en halv sida om de olika blommorna, hur de luktar, hur de ser ut i regnet, vad de tänker på om natten …
Här finns två vägval: A. Omfamna din inre poet. Doppa en madeleinekaka i lindblomste och gå loss. Se vart orden tar dig. Kanske blir det en diktsamling?
B. Var tanken att din deckare skulle utvecklas till ett epos om olika blomblad? Inte? Stryk.
6. Kärleken är inte blind (men ganska närsynt)
Du bara älskar den spännande källarklubben i Paris där huvudkaraktären och hennes kontakt möts för att dricka jordgubbsdaiquiris och utbyta hemligstämplad information. Och den där mysiga farbrorn som har en liten roll att spela i tredje kapitlet, kan inte han få vara med lite mer? Typ hela tiden?
Om du har kärat ner dig i dina karaktärer och miljöer behöver du förmodligen ta på dig ett par kritiska glasögon. Du vet, såna där glasen inte är hjärtformade. Alternativt be någon nykter utomstående läsa och svara på frågan: Är det här viktigt för handlingen? Ska det här vara med?
Intressant med en blogg, som kanske vinklar innehållet till något annat än enbart gestaltning och intrig, även om det är svåra grejer. Samtidigt kanske de tricks man vill behålla för sig själv.
Men jag undrar om ni har tankar kring berättarröst. Man ska inte kopiera andra författare utan ha en egen röst. Det låter bra, självklart kanske också men vad är det i praktiken? Jag kan tänka och fantisera kring förklaringar men jag är inte säker på att det blir rätt.