Hur föds en roman?
En superpretentiös fråga, jag vet, men samtidigt en som dyker upp rätt ofta: ”Jaha och hur kom du på den här idén då?”
För mig och ljudboksromanen Kalla fötter tror jag att det var i ett dammigt kommunarkiv i Borlänge. Eller så var det flera år innan, när jag satt på en flygbuss och var jetlaggad och fick sådana där otroligt stora tankar som man nästan alltid får när man försöka tänka i glappet mellan åtta tidzoner. Jag tänkte att det skulle vara roligt att skriva något om skillnaderna och likheterna mellan Sverige och Australien.
Gamla protokoll
Fröet föddes där. Sedan såddes flera frön och jag minns inte i vilken ordning, men jag ville ha med ett historiskt perspektiv och pratade med mammas kompis Lotta som släktforskar. Lotta har släkt som är resande och de historier hon berättade om resandefolkets utsatthet, men också om deras historia, gjorde att jag ville lära mig mer. Jag frågade var jag kunde hitta fler källor. ”Gå till kommunarkivet” sa Lotta. ”Fattigvårdsstyrelsens protokoll. Där dyker resandefolket upp!”
I dagar satt jag i Borlänges kommunarkiv och försökte tyda den snirkliga handstilen i protokollen från 20- och 30-talen. Och jag visste inte riktigt vad jag letade efter. Sida efter sida vittnade om människor som levde i torftiga förhållanden och om en kommunal nämnd som väl försökte hjälpa så gott de kunde:
”Beviljades inträde på Hovgården för enkan Maria S, och uppdrags åt fru Hulda Danielsson, söka utröna huruvida Sandströms 9 minderåriga barn enskilt kunde utackorderas eller en av dem eventuellt intagas å barnhemmet.”
”Anmälan hade av Fröken Erika C i Romme befunne sig i mycket torftiga omständigheter och beviljades styrelsen ett tillfälligt understöd a 25 kr tills närmare utredning verkställs.”
”1932 februari Systrarna A. Anna och Augusta i Amsberg har en ko och en kalv i den dåliga ladugården, anmälan från läkare. Erbjuds plats inom äldrevården.”
”Löständer till Carl Oscar L. i Nybro. 50 kr för anskaffande, beviljas.”
Tvångsuppköp
Luften i kommunarkivet var dålig, pärmarna tunga och arbetet började kännas tröstlöst. Så dök en märklig notering upp. Kommunen hade beslutat att köpa upp ett hus där två män bodde. Först förstod jag inte. Varför skulle kommunen köpa ett hus där människor bodde? Det verkade heller inte som att de skulle använda det till något särskilt. Så läste jag vidare och kände en kall kår krypa upp för ryggraden. De två männen benämndes som ”tattarna Magnus och Gustav.”
Kommunen köpte huset för att kunna driva dessa två män från orten. De var nyinflyttade och det fanns ingen notering om att de skulle ha gjort något som motiverade uppköpet. Förutom det där ordet, ”tattare”, en nedsättande term för resande. Ett ord som tydligen motiverade handlingen fullt ut.
Och det då jag kände att jag ville skriva om det här. Om den absoluta orättvisan i ”vi” och ”dem”. Vad det gör med en människa att födas in i en etikett, ett samhälleligt utanförskap redan från start.
Feelgood med mörk botten
Ni som har lyssnat på Kalla fötter vet att den historiska delen bara är en liten del av handlingen. I grunden är den en klassisk feelgood om en tjej som söker efter sin försvunna pappa. Tvångsuppköpet av huset kom inte ens med i boken, men ändå satte det så tydligt tonen för det jag ville berätta i bakgrundshistorien.
Jag har stor respekt för verkliga historiska händelser och de människor som utsatts för orättvisor och förtryck av samhället. Därför har jag försökt vara så noggrann och sann som möjligt. Jag har läst, intervjuat, frågat och pusslat ihop en historia som i sin helhet skulle kunna vara verklig. Majoriteten av fragmenten i den historiska delen har alla hänt i någon form, någonstans och någon gång. Det skulle kunna vara sant. Men det är inte sant, inte tillsammans och inte i den ordningen.
Så föddes en roman den här gången. I ett lapptäcke av verkliga öden, snustorra protokoll, luckor, sammanhang och fantasi. Och är det inte alltid ungefär så det går till?
(Ni som vill läsa mer om resandefolket kan jag varmt rekommendera den här boken)
Lämna ett svar